Gör google oss dummare?

En intressant fråga som ställdes på kursforumet var om google gör oss dummare. Rent spontant tänkte jag att det självklart inte är så. Google (eller Internet som helhet) gör det enklare för väldigt många människor att kunna ta del av mer information. Och mer kunskap borde ju innebära att google egentligen då gör oss smartare. Eller? Nja, så enkelt är det nog inte. Bara för att tillgången till information i mångt och mycket har blivit mer fri så behöver det ju inte betyda att människor faktiskt använder Internet för att bli "smartare". Det känns svårt att säga att Internet antingen gör oss smartare eller dummare. Så enkelt kan det inte vara. För även om tillgången av information är större, så är även möjligheterna för att göra annat på Internet även de väldigt stora. 

När det också är så enkelt att få svar på en fråga, för allt som krävs är ju att googla frågan så finns det ofta ett svar, och då behöver man inte diskutera eller komma på lösningar. Kanske kan även det kritiska tänkandet drabbas? Det blir ju betydligt mycket viktigare med källkritik också. Webben är full av felaktig information, och om man blint litar på allt man läser så finns ju risken att man (utan källkritik) tar en osanning som en sanning. Med detta i åtanke kanske google kan göra oss dummare?

Som sagt, jag tror inte att det finns något klart svar på om google för oss dummare, eller smartare, eller ingetdera. Det känns svårt att dra alla över en kam.

Information Overload

Något intressant som Geert Lovink tar upp tidigt i sin bok Networks Without a Cause, och som jag också stött på i tidigare studier, är Information Overload. Det är långt ifrån ett nytt begrepp, och själva fenomenet har funnits betydligt längre än namnet. Och även om det kanske talats om som ett problem tidigare så är det, precis som Lovink skriver, inte förrän under 2000-talet som det egentligen kunde tänkas på som ett stort problem. Inte förrän man var tvungen att läsa och svara på hundratals mail (vilket jag förvisso löst genom att läsa ungefär en tiondel av alla de mail som inkommer…).

Lovink beskriver det bra och finurligt när han kallar oss för ”the user turned patient”. Medicinen? ”Offline quality time”. Däremot tror jag kanske inte att hans ”medicin” helt fungerar. Jag tror att det är sällan som man faktiskt är helt offline med telefonen i fickan, i alla fall inte under en längre tid, utan någon timme här eller där. Frågan är om det är tillräckligt?

Ska man få vara anonym på Internet?

En intressant sak som Geert Lovink tar upp är hur Internet på 2000-talet blev fullt av ”self-promotion”. Han skriver om att bland annat Facebook har eggat på en identitetskris som kretsar runt frågan om vem vi är, och hur vi ska framställa oss själva online. Är vår personliga identitet densamma som vår onlineidentitet? Eller snarare, bör vi ens ha flera identiteter? Eller ska vår personliga identitet vara helt skild från vår onlineidentitet? Det vill säga, ska man få vara anonym på Internet? Det råder delade åsikter om detta.

Mark Zuckerberg menar på att om man har flera identiteter så saknar man integritet. Även om han kanske är lite väl hård så har han nog ändå en poäng, om vi nu talar om identiteter på Internet. Om man känner att man måste vara anonym för att uttrycka något så bör man kanske tänka efter om det faktiskt är värt det. Man bör ju kunna stå för sina åsikter. Detta gäller dock kanske framförallt kommentarer och dylikt på olika sociala medier (även om det såklart finns undantag). Och idag är det också svårare att vara anonym. På Facebook får man inte längre ha påhittade namn, och många andra tjänster vill också gärna att man kopplar ihop sitt konto till andra sociala medier, och så vidare.

För att motverka allt detta om ”self-promotion” tar Lovink upp flera potentiella lösningar, varav en av dem är att man skulle kunna återinföra anonymitet i dagens kontext. Detta tror jag dock inte riktigt på.

Det känns som om de flesta tjänsterna på Internet är på väg bort från anonymiteten samtidigt som många människor fortfarande tänker på Internet som någon slags frizon där man får göra vad man vill. Denna frizon finns ju dock såklart inte på Facebook eller bloggar, utan på diverse olika undergroundforum. Flashback är väl kanske det närmsta vi kommer en sådan frizon i Sverige, även om man kanske ändå inte är helt anonym där ändå (nyligen blev ju många användare uthängda till exempel). Men det är möjligt att det kanske är tillräckligt för folk att de tror att de är anonyma.

Det här med bloggar...

Det är lite kul att en del av undervisningen när det gäller sociala medier faktiskt sker på en blogg eftersom bloggar inte direkt är något nytt (jag förstår ju dock såklart att det är ett betydligt bättre verktyg än till exempel Instagram).

Det hela får mig att tänka på vad Solis skrev om att ”Blogging for the sake of blogging, even with the best of intentions, is meaningless”. Det är lite så jag känner mig, att jag i den här bloggen enbart bloggar för att blogga. Det känns kanske inte helt meningslöst eftersom det är ett kurskrav (är det det?), men jag har svårt att se att jag kommer använda mig av bloggen särskilt frekvent.

Nu finns det ju dock, som jag skrev, en anledning till att blogga. Men så är ju inte alltid fallet. Jag jobbade för något år sedan för ett företag som inte direkt hade förstått att sociala medier faktiskt var här för att stanna. Min anställning hade från början inget alls med sociala medier att göra, men efter att en av mina chefer hade varit på någon konferens, och förstått att de var de enda där som inte var verksamma i något socialt medium, så frågade hen mig om jag ”kunde något om de där sociala medierna”. Jorå, svarade jag. Efter att ha förklarat för chefen vad Facebook var (och att det inte alls var samma sak som ”Twatter” och Instagram), så fick jag nya arbetsuppgifter. Prio ett var att skapa en blogg, för det var något som ”man skulle ha”. Jag frågade hen vad den skulle handla om, varpå hon svarade något i stil med ”vi kan väl skriva något kul eller lägga upp någon rolig bild”. Utan att säga vad företaget gjorde så kan jag säga att det inte direkt var något som kan klassas som roligt. Jag frågade vad syftet med bloggen skulle vara och fick svaret att det inte spelade någon roll, så länge vi hade en blogg.

Jag tyckte detta lät lite halvdant, och tänkte istället att jag kunde applicera SEO på texter och på så sätt få företaget att stiga på rankingen. Men detta lät lite för komplicerat för chefen. Hens ursprungsidé var tydligen bättre. Jag skapade bloggen med de direktiven jag fick, och uppdaterade den frekvent med ”något kul”. Sedan jag bytte jobb har de inte uppdaterat bloggen en enda gång. Där kan vi prata om meningslöst bloggande. Förhoppningsvis blir den här bloggen lite mer meningsfull.

Hallå där!

Hallå där!

Detta är en blogg som jag (Anton) skriver som en del i kursen Sociala medier & Digital kommunikation vid Högskolan Kristianstad. Bloggen kommer framförallt att handla om just sociala medier och digital kommunikation.

Vem är då jag? Jag har tidigare studerat Medie- och kommunikationsvetenskap samt Engelska. Jobbar sedan 3 år tillbaka som översättare och skribent på ett företag inom fordonsbranschen. Frilansar även till och från som skribent.

Jag kan inte tänka mig att det kommer att bli fantastiskt många inlägg, men ett par ska jag nog kunna mäkta med.